Ny dag och nya utmaningar !

Jobbar kvällen idag igen.Men sedan är jag ledig tre dagar.

Återknyter lite till gårdagens inlägg om min "fantastiska" arbetsplats. Man kan ju undra om våra gamlingar får någon vård alls faktiskt. Men visst får dom det och de allra flesta är nöjda.De allra flesta är väl nöjda men så finns ju undantag och det är dessa undantag som inte ska uppstå.Ingen ska behöva känna osäkerhet om den vård vi ska ge.

Bland personalen hos oss pågår just nu en generationsväxling och jag funderar lite över om det är detta som inverkar på det hela. Jag vet inte hur dagens utbildningar är byggda.Men då jag fick min utbildning till skötare ingick även vikten av en god relation till anhöriga.Den biten borde väl även ingå i dagens utbildningar tycker man.Eller är det bara attityden som ändrats så radikalt? Men jag har lite svårt att riktigt köpa den tanken eftersom problemen med dålig personal även innefattar de i min egen ålder ( jag är ju ändå inte lastgammal). Man har lätt idag att "prioritera" bort väldigt viktiga saker tycker jag, som ex anhörigkontakt och ordentlig städning.Återkommer säkert till detta ämne när jag fundilerat mera.

Igår var jag och besökte min mamma igen och möttes av en sprudlande glad mamma! Länge sedan jag mött en så glad mamma. För första gången på länge kändes besöket possitivt.Hon har visserligen en UVI men den behandlas och bekymmrade henne inte nämvärt.Däremot ska hon nu få sina tänder i nedre käket fixade då det visat sig att hon har en inflammation i käken.Tänderna har tagit stor skada av mediciner hon ätit under många år!

Och så tränas hon dagligen igen och hade varit uppe och gått runt sängen igår. Hon är svag efter tre månader i sängen men nu verkar det ha lossnat i alla fall. Hon har fått beviljat full hemtjänst från kommunen också och hemresan planeras för fullt...igen ! Nu får man verkligen hålla alla tummar som finns att det ska gå vägen denna gång! Däremot planeras hemresan till en dag jag jobbar kväll och sedan helgen. Och det är svårt att fixa ledigt utan att det blir surt efter. Att byta en hel helg är inte lätt och jag kan få arbeta på tok för långt pass pga ev byte.Så jag måste försöka fixa detta på annat sätt,kanske försöka få hemresan flyttad till måndag efter min arbetshelg.Då är jag ledig två dagar och kan i lugn och ro ordna med lite av varje till mamma.

Huvudsaken är i alla fall att det verkar ordna sig igen för henne.Åter igen vågar man med andra ord hoppas:)

Nu ska jag se om varmvattnet kommit.När jag skulle duscha på morgonen hade vi inget varmvatten.Och att duscha kallt är inget jag längtar efter!

Önskar er alla en härlig dag! Här lyser solen denna dag och förhoppningsvis tinar den bort mera snö så det kan få bli riktig vår även hos oss.  

Idag funderar jag lite över det arbete jag har.Framför allt funderar jag över varför många på min avdelning är så vansinnigt rädda för att prata med besökande anhöriga.När anhöriga kommer med sina frågor formligen försvinner all personal.Helt plötsligt har man huuur mycket annat viktigt som helst att göra! Vad är man rädd för egentligen ?

Senast under gårdagen var jag med om detta.En dotter till en av våra gamlingar har enligt många på avdelningen varit synnerligen jobbig den senaste tiden och ifrågasatt än det ena och än det andra.Jag känner dottern sedan många år då jag jobbade på avdelningen där mamman varit tidigare.Och av beskrivningarna jag fått kunde jag inte riktigt känna igen dottern som är jättetrevlig enligt min erfarenhet.

Jag hade presis varit in till mamman och bytt på henne i sängen när dottern kommer på besök.Så jag blir såklart kvar i rummet eftersom dottern kommer med nya kläder.

Till saken hör också att vi fått alla rum renoverade denna vinter.Och fortfarande efter över en månad har inte varken gardiner eller tavlor blivit upphängda.Detta åligger personalen och i första hand kontaktpersonen.Detta har dottern påpekat utan att något hänt.I går blev det till slut gjort efter att jag kontaktat chefen för att få en hjälp med att borra bland annat.Så detta var på gång när dottern kom.

Jag hjälpte nu dottern också med att gå igenom mammans garderob och plocka bort gamla nötta kläder och kläder som inte går att använda eftersom mamman blivit stel i leder.Sedan gav jag råd om vidare inköp av bra kläder och också bra ställen att hitta kläder.

Så uppdaterade jag dottern om hur mamman mår.Talade i klarspråk om varför vi gör si och så.Att pga att mamma blivit stel i leder och dålig på benen fått rullstol och att vi sätter upp henne med hjälp av lyften eftersom dels gör vi illa mamman med att tvinga henne att stå på benen och dels kan vi skada oss själva också.Dottern har även påtalat att mammans tänder sitter illa och det vet jag ju varför men varför ifrågasätta dotterns vilja att en tandläkare får kika? Det är väl bara att följa tanten till tandläkaren som i sin tur får göra en bedömning och efter detta med tandläkarens utlåtande i ryggen tala med dottern?Hur svårt kan det bli?

Nåja, dottern blev nöjd och gick med orden "Oj vilken tur att du jobbade idag". Med de orden i ryggen känns det bra att vara personal måste jag säga!

Så varför är man så vansinnigt rädd för anhöriga ? Dom har sin fulla rätt att ifrågasätta vården och i många fall har dom också rätt i sin kritik! Och som personal är man skyldig till vissa saker. Att prata klarspråk är en del. Blir det funderingar runt medicin till exempel hänvisar man som personal till en sjuksköterska som i sin tur får avgöra om ett samtal med läkare ska bokas in.Och blir det inte bra måste man ju rapportera till sjuksköterkan, kanske behöver man ett anhörigsamtal med läkare om vården av den anhörige.Det finns ju anhöriga som har svårt att inse hur dålig mamma verkligen är.Sådana gånger ska man inte argumentera utan föreslå läkarsamtal! Har jag fel tro i mina åsikter ? Än har jag inte drabbats av missnöjda anhöriga till mina gamlingar i alla fall.Som personal MÅSTE man ta sig tid att verkligen prata MED anhöriga och inte OM anhöriga.Anhöriga är en för oss personal en ovärderlig tillgång i vården.Dom har känt personen i hela sitt liv,det har inte vi!

Oj idag eldade jag verkligen upp mig:) Men håll med,detta är viktigt!

Ha fortsatt härlig dag alla där ute !   

Min blogg börjar mest likna en bilddagbok:) Men jag kan bara inte låta bli att sätta in nya bilder på valparna. Nu är dom 2½ vecka gamla och bara så bedårande !

Som jag skrev igår har jag ett schema denna vecka som man bara kan sucka åt! Tiden hos tandhygenisten ska jag flytta.Känner att jag helt enkelt inte hinner med den.Prioriterar besöket hos mamma istället innan jag börjar jobba på onsdag.

Inga rådjur till morgonkaffet idag men å andra sidan var jag inte uppe före fem denna dag eftersom jag börjar jobba kl 12. Så dom kan ha passerat tidigare än kl 7 då jag kravlade mig upp:)

Ute är det gråväder igen.Solen verkar ha bestämt sig för att endast skina de dagar jag befinner mig hel dag på arbetet.Hoppas på en ändrig på detta snart för jag vill ut å ta fina vårbilder snart!

Så var det då måndag och ny vecka. Kommer att bli en tuff sådan.

Idag har jag jobbat till kl 17. Snabbade mig hem för att hinna äta middag för att kl 18.30 vara på styrelsemöte med hembygdsföreningen.Jag hann men vete katten vad jag åt egentligen:)Köttkorv å potatis tror jag det var.

Kyrkogårdarna ska inventeras är det meningen.Projektet är på gång.I uppdrag har jag nu fått att fotografera alla gravstenar på Tavelsjö nya kyrkogård.Så fort snön är borta ska jag göra detta som kommer att ta minst en hel dag i anspråk...om inte två.Just nu är det dom gamla fotona som ska slutföras.Detta kommer att ske i början på Maj.

Imorgon arbetar jag också till kl.17 och kl.19 är det styrelsemöte med Tavelsjö Centerkvinnor.En halvtimme mera tid på mig för att hinna hem och äta middag innan,och hitta det jag ska ha med mig till mötet.

Sedan arbetar jag kväll till kl 21 både onsdag och torsdag.Så familjen kommer inte att se mycket av mig denna vecka.Valparna hinner jag nog inte träffa förrän på fredag då jag äntligen är ledig en dag.Och sedan är det helg och på lördag är det en stor fest på gång dessutom.Så nästa helt lediga dag blir nog söndag och då torde man väl antagligen vara aningen trött efter festen kvällen innan.Och på onsdag ska jag till tandhygenisten kl 11 innan jag börjar jobba.Och har jag flyt hinner jag besöka mamma på sjukhuset också innan jobbet på onsdag.

Jag svettas bara av att skriva ner denna veckas schema! Men antagligen kommer det att flyta på. Vissa veckor blir såhär för mig och dessa veckor brukar gå fort fast man brukar vara ganska mör efteråt.

I morse satt jag och filosoferade vid köksbordet framför mitt morgonkaffe klockan kvart över fem.Utanför fönstret passerade då tre rådjur.Som vanligt har man ju kameran i andra änden av huset så något kort blev det inte.Men dom är vackra att se i alla fall.Får nog se till att lägga kameran på köksbordet hädanefter:)

Idag blir det inget med nostalgi i min blogg.

Idag har jag varit på familjegudstjänst tillsammans med famljen (självklart).Sedan har jag suttit med hembygdsföreningen och jobbat med gamla fotografier.Jag har sedan tidigare skannat alla bilder och sparat ner dom på cd.Nu skulle dom laddas ner till hemsidan och skrivas text till.Vi hann med en av de två pärmarna.Vet inte hur många foton men ett hundratal i alla fall.Lika många är kvar att göra.

Ute har vi snöstorm ! Ingen vår så långt ögat kan nå hos oss i alla fall.

Så var då valparna 2 veckor gamla. Här kommer foton på de små nallarna. Titta och njut:)

En ledig lördag, från mitt arbete då vill säga.

Låg tills närmare halv sju idag, rena sovmorgonen:)

Maken var då redan uppe och i full färd med att göra morgonkaffe. Han hade också redan gjort eld i pannan. När kaffet var igång hämtade han tidningen. Barnen var vakna sedan länge. Alma satt och såg barntv och Viktor petade med datorn.

Idag har vi varit ner till Umeå. Alma har haft sin dans och medan hon dansade var jag och Viktor upp till min mamma. Maken följde Alma till dansen. Fortfarande medtagen men jag tycker i alla fall hon var lite piggare. Men nog märker man att orken tryter orentligt, och tålamodet också. Brusar upp för minsta lilla numera. Pratade lite om framtiden med henne. Hon har i alla fall varit upp, har ju egen rullstol. Och hon hade vid ett tillfälle klarat i och ur stolen på egen hand. En enorm påfrestning för henne i detta läge. Men jag tror hon gör detta för att kunna komma sig hem. Och hemtjänsten ska ju kunna hjälpa henne med mera än städning och tvätt. Hon har ju rätt att få hjälp flera gånger per dag i olika omgångar. Men det ska ju ordnas från sjukhuset innan hemgång.

Klagar på det mesta numera och jag förstår att det är jobbigt. Just nu är det maten som gör henne illamående säger hon. Inget som serveras på sjukhuset är bra enligt henne. Fast å andra sidan kanske det är ett gott tecken när hon börjar klaga ?

Min nostalgibild denna dag består åter igen av mig själv och Silver. Denna gång i skogsmiljö. Jag har ju jagat tidigare, slutade när jag fick Viktor. På detta kort är det inte jakt det handlar om utan jag är ute i skogen och vi har byggt älgtorn och märkt upp rågångar denna dag. Ett trevligt arbete som är nog så roligt som själva jagandet faktiskt. Kan upplysa att jag fällt två älgar och två rådjur under mina år som jägare. Jag hoppas kunna återuppta detta intresse när barnen blir äldre och kan följa med ut i älgskogen. Viktor är ju 10 år denna sommar och skulle mycket väl kunna följa med denna höst. Vi får väl se hur det blir med den saken. Silver däremot var ingen jakthund alls. Brydde sig inte om vilt men följde gärna med ut i skogen och njöt av att få lufsa runt lös och ledig!

Jag ska fortsätta min resa bland mina gamla fotografier såklart.

Men först dagens vedermödor.Har sovit som en kratta,tankarna mal på.Mamma blir inte bättre snarare sämre.Hjärtat börjar trilskas också och det ger vatten i lungorna.Hennes humör ligger i botten just nu.Jag gör vad jag kan för att peppa henne åt rätt håll.Men det är inte lätt,jag ser ju hur dåligt hon mår och hon är ju fullt medveten om sina sjukdomar.Hon får nu vätskedrivande för att förhoppningsvis bli av med vätska i lungorna och vätskan i hjärtsäcken också.Hon har svårt att andas och hon har hemskt ont!Hennes vikt har rasat från 62 kg till dagens 48 kg.Hon formligen tynar bort och det är så vansinnigt jobbigt att se!En hemresa i dagens läge är långt borta! Hon skulle inte klara sig alls,behöver hjälp dygnet runt!

Ringde till hennes två bästa väninnor igår.Tyckte att dom behövde uppdatering om mamma då hon inte orkar prata i telefon längre.Blev uppskattade samtal i alla fall och jag lovade ringa fler gånger under denna resa.

Idag fortsätter jag i alla fall min resa genom gamla kort.Fortsätter med temat Silver även idag.Här på fotot är det då jag och Silver på en av våra låååånga promenader.Hann ju bli några under våra 11 år tillsammans.

Jag kommer ihåg en ganska kul episod när Silver fortfarande var unghund och jag brukade träna han socialt genom att ta promenader med honom nere i Umeå centrum.Kommer och går med honom i koppel i närheten av torget och ser en Japan komma emot mig,inget ovanligt eftersom Umeå är en universitetsstad och nationaliteterna är ganska många.Japanen formligen tvärnitar framför mig och Silver och till saken hör att ute är det snöslask ett ruggväder.Japanen ställer sig i alla fall på knä framför Silver i snösörjan iklädd mörk kostym och ljus överrock!Jag blir bara paff och står bara å stirrar....medan japanen kramar pussar och formligen dyrkar hunden.Folk som går förbi stirrar också självklart för synen är obetalbar!

Förklaringen kommer på en perfekt svenska i alla fall...han hade aldrig sett en Akita sedan han kom till sverige och hans pappa födde upp Akita hemma i Japan.Och han tyckte Silver var bland det vackraste Akitor han sett....

Han frågar lite försynt om jag skulle vilja lämna min adress ....man blev ju lite tveksam måste jag säga men modig som jag är så fick han min adress.Någon vecka senare kan jag hämta ut ett paket på posten....med lite smått och gott till Silver...hundgodis och tuggben bland annat:)

Ett härligt minne att ha i alla fall.

Fortsätter min resa bland mina gamla foton.Denna gång blir det min Akitahane Silver som får vara med.En helt underbar hund som jag fick av en väninna nere i Skåne som födde upp rasen.Hon tyckte jag behövde en riktig hund uppe i norr och skickade denne gosse till mig.Jag i min tur har aldrig haft en så underbar hund i min ägo!

Bodde ensam i eget hus länge och då kändes det tryggt med Silver vid min sida:)Så småningom dök ju min make upp i mitt liv och Silver tog glatt emot honom i sin flock.Min man kom att älska denna hund han med:) När sonen föddes 1998 var det heller inga problem.Silver tog genast gossen till sitt hundhjärta!När sonen var ett år fick Silver somna in pga ålderskrämpor.

Ställde ut honom mycket och tre år gammal tog han sitt SUCH sedan fick han vila från utställningar och njuta av livet som min nallebjörn!

Han blev 11 år gammal,nästan på dagen.

På tal om annat: Har lagt in nya foton på valparna på min hemsida,sidan Wanillas valpar är uppdaterad.Välkommen att kika:)