- Alla mina dagar mättas av oro, tänkte Hilda och reste sig. Det började kännas kallt och solen skulle snart gå ned. Sjön var stilla, bara en stilla krusning på andra sidan drog några streck över speglingen från Vallberget. Kyrkbyn låg redan i skugga nedanför Altjärnsberget.

                      Hon hade för vana att sitta på en bänk efter kvällsmjölkningen med ryggen mot köksgaveln och titta ut över sjön. Tre barn hade hon fött, den förstfödde Axel hade dött två år innan första flickan föddes. Hon mindes hur orolig hon varit hela första året över lillflickan, innan hon lärt sig gå. Hon visste att lungsoten hade tagit Karls första fru Maria och de två flickorna Maria hade fött. Axels lungsjuka kanske var av samma slag. Hilda hade sett hur hans andning blev mer och mer ansträngd. Det var som om han inte orkade hosta och det kom inte längre blodslem.

 Ikväll var det samma ljus över sjön som den kvällen när Axels andning blev allt svagare och till slut upphörde, nästan omärkbart. Karl hade somnat, men han vaknade av den plötsliga tystnaden. Han sa inget, tittade bara rakt ut genom fönstret. Sen steg han upp mitt i natten och gick ut till vagnslidret. Hilda hörde hur han sågade till kistan. Hon såg honom inte, men visste hur han stod lätt kutryggig över snickarbänken. Han var tjugo år äldre än Hilda, men lätt till sinnes. Och hakskägget gjorde att han såg yngre ut. Han var stark, arbetsgirig sa man. Hon som oroade sig över så mycket blev alltid lugn bredvid Karl.

                      - Ja vet hur de ä med döbarna, hade han sagt när han tröstade henne.

                      - Dom ä hos Frälsarn och sjung me harpa i händren, sa han.

Detta var en del av en berättelse från Tavelsjö. Räknar med att kunna delge er fortsättningen imorgon.

Hoppas ni får en fortsatt härlig dag !