Som jag berättade så hade jag inte en komplett jägarexamen första året jag följde Signar som elev. Högviltdelen var inte avlagd. Man måste göra en skrivning och skjuta gdk för att få bära vapen. Det skriftliga provet var avlagt men inte det praktiska. För mig tog det lite tid då jag kämpade mot en skotträdsla.....

Dessutom kostar det ju att träna också. Inget är ju gratis om man säger så. Nu hade jag under denna tiden förmånen att ha en särbo som var skytt och laddade ammunitionen själv och det var ju rätt bra. Att sedan mitt jaktintresse havarerade förhållandet är ju en helt annan historia !

Första jakten var ju extremt spännande trotts allt. Planen var ju att utbilda min Tax till spårhund.......vilket visade sig lättare sagt än gjort då han hade en lite annan åsikt i detta ämne (hunden alltså). Taxen ska ju vara en expert på rådjur i första hand.....och eftersök men inte min Dollar inte :)

Eftersök klarade han galant men att driva rådjur var och förblev totalt ointressant i hans ögon. Han intresserade sig enbart för älg.......vilket gjorde jakten lite annorlunda tillsammans med Dollar. Han drev älg utan problem och detta fungerade hur bra som helst !

Fast vid ett tillfälle höll det verkligen på att sluta illa,mycket illa. Dollar tog upp en älg på förmiddagen men skottillfälle gavs aldrig riktigt. Drevet gick ned mot ån där vi jagade. Dagen gick och vi hörde hunden och vid något tillfälle siktades älgen också men terrängen är inte den bästa där dom höll till. Dagen övergick till kväll och ny dag men ingen hund återkom,men vi hörde skall lite nu och då.......

men hunden var och förblev nere vid ån.

När det gått jag tror det var tre dagar var vi tvugna att vidta åtgärder, något var ju verkligen fel då inte hunden kom tillbaka men vi hörde skallen. Jag hämtade då mammas blandrastik som var Dollars bästa kompis för att hon kanske skulle kunna lokalisera hunden i skogen. Och nog hittade hon Dollar alltid.....sittade nere vid åkanten utan att kunna ta sig upp därifrån. Men vi var på fel sida ån och att gå runt tar sin lilla tid.......Signar påbörjade sin vandring till andra sidan medan jag och mamma stannade där vi var. Mamma upptäckte ett träd som fallit över ån......och vidtog en något våghalsig övergång via stammen till Dollar. Lite lätt blöt kom hon sig över i alla fall samtidigt som Signar närmade sig från andra hållet. Signar gör då nästa upptäckt.....älgen som Dollar jobbat med fanns kvar i närheten ! Den stod bara ett tjugotal meter från det ställe där Dollar fallit ner.....men den gav sig iväg när Signar närmade sig. Med gemensamma krafter lyftes Dollar upp från sin något trista fängelse till fast mark och fick bäras till bilen. Slutet gott allting gott och gissa om hunden var hungrig ! Vatten hade han ju tack och lov haft fri tillgång till.

Kan säga att Dollar aldrig sedan gjorde om samma misstag........efter den betan återvände han alltid till den plats där han släppts ! Men älg fortsatte han jaga ända till slutet av sitt liv.....han fick diskbrock några år efter detta äventyr. 

Återkommer med mera.........om minnet inte sviktar ! 

Idag startar jag med bilderna på mig själv från igår. Hoppas ingen sätter kaffet i vrångstrupen bara :) Fråntar mig allt ansvar för evetuella skador som kan uppstå.........

På första bilden är jag inte målad..........

Ett löv som jag fotat inne på en svart servett. Plockade lövet ute i trädgården. Ganska läckert blev det eller hur ?

Två andra löv som jag hittade ute i trädgården, som fick följa med in för fotografering. Blir rätt intressant när man kommer så nära tycker jag. Detaljerna roar mig !  

Så övergår vi till dagens vedermödor. Jobbar idag. Börjar kl 12 och slutar kl 21. Ska väl gå bra vad jag vet nu i alla fall. Men man vet ju aldrig vad man möter när man kommer till avdelningen numera.

Maken ska bort idag, någon form av kurs vad jag förstår hemma hos en kompis till honom i jaktlaget. Vad det handlar om har jag inte en aning......blir nog bra :)

Viktor slutar tidigt idag men skolan har visst ordnat så alla ska ta sig hem utan problem. Vi får hoppas det eftersom ingen av oss kan hämta sonen.

Igår kväll var det dansträning för Alma. Jag agerade taxi.

I sista minuten, som vanligt börjar Alma fundera över vart hennes kläder kan vara på morgonen.....och så blir det skrik och panik när vissa saker inte hittas genast. Försöker verkligen att få henne att inse att ibland måste man börja i tid för att hinna. Men inte är det lätt inte. Största problemet är väl att pappa i huset har en tendens att lägga bort saker på det mest otroliga ställen.......enklast är att låta sakerna (kläderna) ligga där hon tar av sig dom, för det mesta under bordet i vardagsrummet. Då hittar hon igen dom snabbare :) För hon kommer ihåg vart hon tog av sig kläderna.  Men pappa är och förblir hopplös och därför uppstår denna skrik och panik allt som oftas på morgonen......vissa gånger är det rätt praktiskt att börja jobba kl 7 kan jag påstå :)

Nu ska jag fortsätt klura på fortsättning om mitt jägarliv.............

Vi ses 

Ska berätta lite om hur mitt riktiga jaktintresse startade. Hundar har alltid funnit i min närhet, ända sedan jag föddes. Morfar hade oftast jakthund, den jag kommer ihåg är en gråhundstik vid namn Topsy.

Men mitt jaktintresse startade inte förränn långt senare i mitt liv, när jag flyttat till min första lägenhet. Jag hade fyllt 20 i alla fall. Som barn hade jag en korthårig tax. Ingen jakthund, om man nu inte räknar alla katter som han skratade ut från tomten vill säga :) 

Jag planerade att skaffa hund och funderingarna stannade vid just rasen Tax. Men en strävhårig Tax denna gången. Fick kontakt med en uppfödare i Stockholm som hade sina rötter i Lycksele. Han blev eld och lågor, visst han hade en liten taxhanne till salu. Han skulle till och med själv leverera valpen eftersom han skulle upp till Lycksele just när valpen var flyttvuxen. Så jag blev med andra ord hundägare till en viltfärgad strävhårig tax som hette Dollar. Min första riktigt egna hund med andra ord.

Det ena födde väl det andra och jag började fundera över hundens framtid. Vad skulle jag ha honom till för taxen är ju en drivande hund. Och inga egentliga jaktkunskaper hade jag då, morfar jagade men...........

Fick med mig mamma och min fem år yngre bror ....... vi skulle gå och ta jägarexamen. Måste ju ha det för att få jaga och inneha vapen. Fast då hade jag väl inga riktiga planer på riktig jakt utan mera viltspår faktiskt.....taxen är ju en utomordentlig viltspårare, eftersökshund.

Sagt och gjort, vi anmälde oss till jägarexamen via en kursverksamhet och kom faktiskt med alla tre i samma kurs. Kursledare var Signar Nordin, ni torde väl ha sett något program om Täfteå Loge antar jag, programmet tänker jag inte gå in på, det är en helt annan historia.

Vi startade i alla fall denna kurs, som vi av praktiska skäl flyttade från hyrd lokal hem till min lägenhet på Ersboda. Och allt väl, såhär långt....teori är ju en sak. Plugga in saker var ju inga problem men Signar hade planer på praktiska saker också.....vapenhantering, avståndsträning och skytte. Och jag bleknade tydligt när han talade om att under våren skulle det bli praktiskt skytte ! Och jag var skotträdd, fruktansvärt skotträdd dessutom !

Funderade verkligen på att lägga detta på hyllan. Hur i hela fridens namn skulle jag som var så skotträdd klara av att skjuta ? För i jägarexamen ingår ju praktiska prov också för att bli godkännd. Mitt dilemma märktes tydligen för Signar tog upp detta och lugnade mig med att det skulle säkert gå bra.

Jaja tänkte jag lite mera skeptisk faktiskt :) Men jag fortsatte utbildningen i alla fall.

De första praktiska övningarna förlade Signar hemma på sin gård i Östra Åbyn utanför Sävar. En bit från min hemby Anumark. I första hand var det avståndsbedömning vi skulle träna plus säker vapenhantering. Visade sig att jag var en fena på avståndbedömningen :) Men under denna promenad för att träna detta visade det sig att vi skulle skjuta också med hagel på en tavla med en hare på.......skrik och panik för min del utan överdrift ! Skakade i hela kroppen.....men jag tryckte av ! Fast jag blundade första skottet :) Så det tog väl någonstans mellan rumpan och skogen som vi brukar säga......

Men det skulle bli lättare.....min skotträdsla ebbade så sakta ut under Signars ledning och innan kursens slut var jag bland de bästa skyttarna.....i hagel då.  

Jag hade inte färdigt hela jägarexamen när jakten startade den hösten. Hade inte högviltdelen klar så jag fick inte bära vapen under jakten. Men jag fick följa med Signar som elev, tillsammans med min Tax Dollar.

Detta var starten på mitt jägarliv......som numera ligger i malpåse. Återkommer i ämnet för jag har mera att berätta om jag nu bara kan komma ihåg allt :)

Vi ses  

Sigfrid berättar att man hade skidtävlingar i skolan. Lärarinnan skrev en tiggarlista som barnen fick vandra runt med för att få pengar till priser. På listan hade hon skrivit att vi hoppades på ett bidrag så vi kunde träna och bli lika goda skidlöpare som John Lingren och Ernst Alm.

Tävlingspåret som dom själva åkt upp var nog i längsta laget, 6-7 km och ingen klassindelning. Oavsett ålder åkte alla lika långt. De yngsta hade nog svårt att få någon bra placering.

Alla fick dock pris men äran tillföll ju segraren berättar Sigfrid.

Under sommaren badades det rätt mycket, Sigfrid tycks minnas att vädret möjligen var varmare då......hm kanske det ? Ingen vad han kan minnas oroades över att dom skulle drunkna, dom fick lära sig tidigt att hand om sig själva. Ingen simskola men alla lärde sig simma.

En händelse från denna tid kunde ha slutat med förskräckelse. Det var vad vi idag kallar föräldrafritt. Stephen skulle för oss demonstrera sin pappas hagelgevär. Han laddade vapnet, meningen var ej att skjuta men ett skott brann av. Demonstrationen försigick inomhus men på vilket sätt Stephen för sina föräldrar förklarade uppkomsten av hålet i kammartaket, det vet jag inte.

Stephen var min morfar (min kommentar).

Men barndomstiden bestod inte enbart av lek berättar Sigfrid. Vi hade arbetsuppgifter som skulle utföras. Dit hörde till exempel att varje morgon under betessäsongen driva korna till bete och hämta dem tillbaka på kvällen.  Sigfrid berättar en historia som Ture Granholm brukade berätta, Thure var åtta år äldre än Sigfrid så detta hände långt innan Sigfrids tid som getarpojke.

Thure och hans bror Oskar hade avtalat med August Olovsson att de skulle driva hans boskap i vall och även vakta dem på slåttervallarna under sensommaren. Nu var saken den att en av korna tjuva insig på förbjudet område, gång på gång. För detta ska sättas stopp, tänkte pojkarna. De hade i sin ägo en pilbåge, en kraftig grej brukade Thure säga. Man fick ta i allt vad man orkade för att spänna bågen. Vidare hade dom nålpilar vilket innebar att pilen var försedd med en nålvass spets.

De behövde inte vänta länge på att få använda sitt vapen.Kon kom in på föbjudet område. Thure sprang i rätt läge och avlossade en salva.Fullträff ! Men kanske inte riktigt som pojkarna hade tänkt, pilen fastnade nämligen i sidan på kon. Vad göra ? De försökte komma i närheten av kreaturet för att rycka loss pilen men kon litade tydligen inte på dom. De kunde ju inte driva hem korna till ägaren med en pil hängande vid sidan. Till slut beslöt de att gå efter sin mor. Hon kom och fick tillbringa en stor del av eftermiddagen innan hon kom i läge att rycka loss pilen. Jag skulle tro att pojkarna fick sig en riktig överhalning säger Sigfrid.

Återkommer med mera som Sigfrid berättat, finns en hel del. Men detta blir ytterligare inlägg.

Vi ses     

Här var det ingen hemma, eller också kanske det är för uthyrning, vad vet jag. Tomt var det i alla fall :)

Så var det ny dag igen. Blåser ute men solen har kommit upp. Men det skulle väl bli regn så småningom enligt vädergubbarna som pratade igår i alla fall. Inga egentliga planer för dagen men ikväll har Alma sin dansträning så då måste jag köra ner till stan.

Skulle behöva färga håret också. Börjar nog med färgningen så fort Alma kommit sig iväg. Viktor har redan åkt.

Dottern hittade just den nya oriflamekatalogen.........och det vet man ju hur det slutar :) Blir nog att skicka en beställning denna gången på lite olika......

Ingen skärpa i denna bild alls, egentligen brukar jag radera såna här bilder. Men av någon anledning fick den finnas kvar. Gillar den av någon anledning trotts luddigheten :)

Blommor från buketten jag köpte för att ge mitt stöd till bröstcanserforskningen. Söta små blommor som jag som vanligt inte har en aning om vad dom heter. Jag är värdelös på namnen på blommorna :) Men dom är fina och trevliga att fotografera och titta på.

Kontrollerar ni era bröst med jämna mellanrum ? Man ska ju göra det. Ibland kommer jag på det när jag står i duschen, så då brukar jag passa på. Hittills har jag inte hittat några knölar, tack och lov ! I min släkt är det inte vanligt med just bröstcanser. Hjärtsjukdom är vanligare i min släkt, både på mammas och pappas sida. Pappa är hjärtsjuk, mamma är det också plus att morfar dog i hjärtinfarkt.

   Små söta......var också med i buketten som pryder sin plats i mitt vardagsrum.

                          Ett antal blommor igen :) Rosa är väl egentligen inte min färg men fint trotts allt. Ingen färg jag väljer på mina kläder. Vad väljer ni för färg på era kläder ?

Jag väljer egentligen inget speciellt. Fast orange är en favorit. Har mycket grönt och brunt också i min garderob. Svart förekommer också rätt ofta, lätt att kombinera med alla möjliga färger. Men på morgonen väljer jag oftast de kläder som ligger närmast :) I mitt arbete har det ju ingen betydelse vad man tar på sig när man åker, ska ju byta till arbetskläder på jobbet ändå :) Fast ibland har man ju fått lida för klädvalet när man åker till jobbet. Som den gången jag endast hade långkalsonger och täckbyxor och fick åka akut på lassa med en som brutit benet. Blev aningen varmt att sitta med täckbyxor inne en hel dag :) Man lär så länge man lever, numera får täckbyxorna följa med i bilen om det skulle hända något på vägen, så man inte fryser om man måste invänta hjälp.

Vi ses      

http://www.socialstyrelsen.se/aldre/demens/vad-tycker-du-om-bemanningen-i-demensvarden

En förfrågan från socialstyrelsen som borde uppmärksammas i allra högsta grad ! Man besvarar frågorna anonymt ! Om detta gör någon skillnad i slutänden vet jag inte men det borde ge en hint om hur illa saker och ting fungerar idag ute på golvet........

Vi personal besvarar ju en medarbetarenkät också varje år. Saknar förra årets resultat men det var väl så dåligt så det stoppades undan antar jag.

Ska bli intressant att kanske få ta del av enkätens resultat detta året istället då...fast man får aldrig vara säker numera har jag erfarit.

Och det ständiga återkommande favoritordet, VERKSAMHETSANPASSNING !

Detta ord har jag verkligen hört till leda ! Vi utför detta dagligen för att verksamheten ska fungera. Vi formligen springer benen av oss för att allt ska fungera. Vad får man tillbaka ? Inte ett vitten vill jag påstå. Istället ska man som personal pressas ännu mera, vara ännu mindre ledig. Man är inte personal längre man är en slav som ägs av arbetsgivaren ! Och så funderar man över varför personalen blir sjuka !!!!!!!!!! Detta är ju f** i mig skrämmande. Ovan på detta har man dessutom inte råd att vara sjuk längre, speciellt inte om man arbetar deltid. Har allvarliga funderingar på att återgå till heltid för då kan jag i alla fall vara sjuk en dag eller två under en månad och i alla fall behålla deltidslönen.

Och råkar man öppna munnen en gång så blir man effektivt tystad ......då klassas man som besvärlig och är bakåtsträvande !

Det är dags att ta vara på den fungerande personalen nu ! Personalen är verkligen utnyttjade till 100 %........och vem vill ta över efter oss som det ser ut idag ? Inte en chans att våra ungdomar väljer detta yrke som dels är lågstatus, lågavlönat och inte ger oss en chans att stiga i graderna. Vem vill offra sitt liv för detta arbete utan att få något åter ? Inte ens vara ledig så man kan återhämta sig och hinna och orka vara med familjen !

Jag trivs med mitt arbete, det har jag gjort ända sedan jag började för en sådär 27 år sedan. Men jag börjar känna mig sliten och under åren har man enbart fått genomlida försämring på försämring med hänvisan om att ekonomin är så dålig. Snart ger man upp så är det ! Snart börjar jag gå till arbetet utan en tanke på något annat än att göra det jag ska och sedan inte mer. Och jag är nog inte ensam, trist är det ! 

Besvara enkäten.......det kan ju väcka en tankeställare i alla fall. Hoppas måste man ju få göra.

Köpte blommor till mig själv igår. Två buketter. En rosa för att stödja roda bandet och en bukett men rosor i olika färger. Meningen var naturligtvis att ha fler fotoobjekt :)

                   Rosorna var väl inte i bästa kvalitet men alltid vackra trotts allt. Har inte klurat färdigt på bakgrund till mitt makro ännu. Kanske blir det under dagen.

Den rosa buketten var helt ok, verkligen fina blommor. Fotade bara som hastigast igår. Var så trött att det blev soffan under kvällen istället. Stiger man upp kl 5 blir det inga sena kvällar. Igår somnade jag före kl 22, totalt slut efter arbetshelgen. Sov fram till kvart över sex nu på morgonen. Hade inte ställt klockan idag, det fick maken faktiskt göra så kaffet var klart när jag steg upp.  

Nu blir det tvättstugan för min del under förmiddagen. Sedan får vi se.

Vi ses  

Sigfrid föddes 1912 i Anumark. Från vår gård såg man deras gård och under en period köpte vi mjölk hos Sigfrid.

Han berättar att vara lärare var nog ingen avundsvärd uppgift med 25 - 30 elever i olika åldrar att undervisa på samma gång. Men man lärde sig läsa någorlunda och lärde sig en hel del utantill, bland annat psalmverser och olika avsnitt i Bibeln, även en del geografi fick man lära sig utantill. Enligt Sigfrid användbart när man löser korsord :) Och det är nog sant.

Barnens lekar liknar barnens lekar i vår tid också. Lite annorlunda kanske men dock.....militären hade under denna tid mycket övningar i Anumark och det märktes på barnens lekar. Pojkarna lekte ofta krig.

Man lekte vad dom då kallade poliser och banditer, när jag och mina kompisar i byn vax upp hette det tjuv och polis :) De som fångades av polisen låstes in på skithuset berättar Sigfrid :)

En sak som dom fick lära sig var namnen på profeterna. Till antalet 16 st. Blev en del tragglande .....Man börjar med Jesaja och  slutar med Malahi och mitt i raden hittar man Habbakuk.  Lärarinnan ansåg att detta namn inte var riktigt rumsrent så barnen skulle läras att läsa Habbakub....men detta tyckte pojkarna var fel. Man ska läsa som det står skrivet. Första som förhördes var en som hette Artur Söderström, Han var enligt Sigfrid lite hackig i rösten men han läste som pojkarna kommit överens om, resultatet blev Habbakukk.

Nästa som förhördes blev Sigfrids bror, Bertil. Han hörde till den mera sävliga typen och tog det hela lugnt. Då han kom till det kritiska namnet sa han Habba två gånger och avslutade men kuuuk. Vi vågade inte skratta men vi skrattade desto mera på rasten berättar Sigfrid. Och från den dagen förhördes dom aldrig mera om profeterna :) 

Hämtat ur boken om Anumark. Sigfrid har berättat en hel del till som jag ska återkomma till i senare inlägg. Detta får räcka för denna gången.

Vi ses