Iskra

30 oktober 2009 16:24

Jag lider med Er och tänker på Er.

Inger Maryissa

30 oktober 2009 16:56

Ja, det är ett tungt beslut att låta sin älskade fyrbenta vän lämna denna världen och vandra över Regnbågsbron.
Men som jag ser det, så är det en kärlekshandling så ett djur slipper lida mer och alltför mycket.
Jag var med om detta med min kisse för några år sedan.
Och jag kan tänka mig det känns ännu sorgligare eftersom Wanilla är fortfarande så ung...inte ens fyra år gammal.
Tänker på er ikväll på er tunga resa ner till veterinären.
Så underbara foton av den fina vovven Wanilla.
Varma Kramar

Ingrid

30 oktober 2009 19:22

Här sitter jag på Gotland och tårarna rinner, trots att jag ju inte ens har sett Wanilla, men jag vet vad ni går igenom.

Men ni har provat allt och när det inte går längre är det inte rätt att låta henne lida längre.

Många varma kramar och tankar går till er ikväll!
Ingrid

lillis

30 oktober 2009 19:27

Vilket tungt beslut ni fått tagit jag är så ledsen för eran skull.Manhar ju fått följa Wanilla ganska länge så här sitter jag och tårarna rinner
Tänker på dig och din familj
Kramar

helen

30 oktober 2009 19:43

Jag tycker verkligen synd om dig och din familj. Vilket beslut att behöva ta. Men nu har Wanilla det inte längre ont och besvärligt. kramar och tankar till er.

Ruth

30 oktober 2009 19:49

Tårarna rinner för att inte Wanilla blev frisk. Erat beslut är rätt, inte skall hon lida när inga medeciner hjälper. Tror som dig att det var cancer. Hon har det bra nu, men era kroppar verker av saknad och smärta. Tungt och tomt blir det en lång tid framöver. Tror hon kärleksfullt tackar er för erat beslut i dag. Ni har gjort vad ni har kunnat, mera kan man inte göra.
Tröstekramar !

Bettan/Lövstugan

31 oktober 2009 04:20

Jag beklagar verkligen sorgen och beundrar ditt beslut av omtänksamhet om Wanilla. Du har gjort det du kunnat göra så släpp tankarna på om du kunde gjort något mer och tänk på att nu behöver Wanilla inte lida mer. Det var fint gjort av dig! Kram!

Cina

31 oktober 2009 14:02

Ojojoj vilket tråkigt slut för Wanilla och er.
Usch nu gråter man.
Jag som har följt henne så långe känner oxå ett tomrum.
Men det kanske var det rätta beslutet för er nu när ingen medicin hjälpte.

Tänker på dig och din familj!!!

Superkram!!

Marianne

31 oktober 2009 14:39

Jag känner verkligen med er nu. Och jag förstår mer än väl att ert beslut var både tungt och svårt att ta. Wanilla har ro nu och ni har gjort allt som går att göra för sin hund. Jag lämnar massor av tröstekramar till er.
Kram

Tina och Tea

31 oktober 2009 21:23

Så sorgligt att söta Wanilla fick sluta sina dagar i förtid. Men du har absolut tagit rätt beslut att låta henne slippa mer lidande, hon har vandrat vidare och känner inte längre smärta. Som hundägare är detta ett jobbigt beslut men man får hela tiden se till hundens bästa vilket du gjorde i detta fallet. Sorgen och saknaden kommer att finnas kvar men som talesättet säger: " Sörg inte min död, var glad för att jag levat!"
Känner så med er i er sorg och saknad !

Sten-Olov

2 november 2009 03:23

KRAMAR

Astrid

8 november 2009 16:11

Jag måste sluta och titta här för jag bara gråter,varför måste det sluta så här

Emma

16 november 2009 12:55

Sitter med här med tårar som rinner ner för mina kinder... Tänker på er. Kramar.

kurrelina

2 december 2009 10:41

TÅRAR, TÅRAR, TÅRAR.....oh så tragiskt. Men det viktigaste är att Wanilla inte lider.
Massor med varma kramar