Här sitter man på jobbet då och har ledigt sedan kl 12.Har varit och besökt mamma idag under min lediga tid.Det går åt rätt håll men det tar tid.Hon börjar bli less och det får man ju förstå,hon har ju varit dålig sedan den 24 januari.Jag försöker peppa henne efter bästa förmåga så hon inte ska ge upp.I hennes läge skulle det kunna bli ödesdigert fast jag undrar om man egentligen kan göra så mycket om hon nu skulle verkligen ge upp.Jag är lite tveksam, blir skrämmande när man tänker på det.Mellan raderna kan man tydligt märka en uppgivenhet hos henne som inte funnits där tidigare och det är skrämmande.Hon har börjat inse hur dålig hon är,börjat förstå att hon inte klarar sig utan hjälp hemma längre och det är nog en jobbig insikt för hennes del.Hon har ju alltid varit van att klara sig själv...har ju fostrat både mig och min bror på egen hand.Har alltid varit den starka i familjen som tagit hand om det mesta.Helt plötsligt är det hon själv som är i behov av hjälp.

Och helt plötsligt gör jag upptäckten att det är jag som fått axla hennes mantel....känns inte riktigt bra även om någon måste göra det.Upptäckten är skrämmande för mig också.Helt plötsligt är det jag som ska vara den starka och jag vet inte riktigt om jag är det....

Fast har jag något val egentligen ? Nä kommer jag krasst fram till,det finns bara jag till detta för min bror kan jag inte riktigt räkna med....och någon annan har jag inte,jo min man såklart han stöttar så gott han kan men själva jobbet får jag sköta själv.

Som min morfar skulle ha sagt "Kommer tid kommer råd". I såna här stunder saknar jag min morfar något oerhört!!!!!!