Som vårdpersonal ska man ju vara tolerant och ta hand om både anhöriga och den sjuke.Men var ska man sätta gränsen för vad man som personal ska tåla i kritik?Har en anhörig rätt att kritisera hur mycket som helst och hur som helst?När blir kritik en kränkning egentligen?Jag har jobbat i över 20 år med att vårda dementa som har olika komplikationer.Visst har man fått kritik men denna gång är det värre än vanligt tycker jag.Och obefogat dessutom.Man får lust att skrika och be personen i fråga att hoppa......Men man tiger och lyssnar och försöker med alla medel att försvara och förklara saker som borde vara självklara.Vi gör allt vi kan för att alla ska få en god omvårdnad i alla lägen.Vi springer hela dagarna hit å dit.Med ständiga indragningar och aldrig sinande sparande hinner man inte allt.Man känner sig otillräcklig ändå utan en anhörig som skriker och gormar helt utan orsak.Jag känner mig kränkt när anhöriga står och skriker och anklagar oss för att inte sköta våra jobb när jag vet att vi gör allt vi kan för alla!Ska jag verkligen måsta ta emot detta med ett leende och hålla med också?Vad gör då chefen?Jo,kommer in och talar om att vi måste ta detta på allvar för den anhörige kan bli farlig för oss.Han kan anmäla oss.Klart jag vet det,händer ju dagligen numera.Men varför ska man vara rädd för en anmälan då man inte har misskött jobbet?Ingen hos oss är vanvårdad på något enda sätt.Vi har inget att dölja.Jag känner mig verkligen kränkt och undrar hur länge man ska orka med att ta mera skit från anhöriga med egna problem.